Slutet

Så är det nu bara att vår tid som Vandas husvakter börjar komma mot sitt slut. Familjen kommer hem på måndagen, så det är nu dom sista kvällarna som gäller. Vår tid här har verkligen varit skön och jag kommer verkligen att sakna tiden här. För att nu är det ju en enorm skillnad att flytta tillbaka till ett våninghus. Men om jag försöker att se på dom positiva sidorna så får jag äntligen vila min arm.

För som vi alla vet är det suburbia etikett one-o-one att man hälsar på alla, till och med grannen som är riktigt jävla störande och irriterande. Varje morgon och kväll då man kommer hem hit så hamnar man i praktiken hålla handen hela vägen uppe och ha ett fånigt leende, "jaa sidu ser att du för soporna, så trevligt". Medan man påriktigt tänker "anfäkta anamma att du är ful i dina jeansshorts och bryr mig inte vad du håller på med". Men som vi vet så är ju små suburbia områden som den finlandssvenska ankdammen - om man inte skulle hälsa, skulle det börja susa i säven snabbare än vad man hinner säga morjens morjens. Mina stackars föräldrar skulle utsättas för smutsiga blickar medan grannarna viskar "där går nu han Gummerus, hans son hälsade inte på oss. Så vi hälsar inte på honom". Och det mina vänner - det är den grovsta straffen av alla i suburbien, man kan dra paraleller till dödsstraff. Att bli exkluderad av en moikka-cirkel är inte acceptabelt. Då är man riktigt illa till. Man är trapped i denna fördärvade ekorrhjulen.

Sist och slutligen vill jag presentera våra maskots som vi haft under vår vanda tid. De båda härstammar från Juntti-bileet och de har stått ostörda på sin plats. Så lite symboliskt också att flytta/kasta bort dem. Våra vänner Sandels burken i badrummet och junttilätsan brevid sängen. Tack för er tid, ni är en del av familjen!

Men tack vanda och tack Mandy. Jag saknar redan den här tiden och stället.
Kesämies kiittää ja kuittaa.