The Chronicles Of Gumppa: Bruce Springsteen

När musiken är så bra att man får gåshud och kalla kårar, så vet man att man lyssnar på den bästa musiken. Speciellt hända detta till mig under låten - City of Ruins. Att ännu få höra den musiken live, på rekordlånga keikkan kan man verkligen tacka sin tur. Tyvärr kom vi dit lite senare så vi hann inte höra alla 5 akustiska låtar som han drog men några. Det som kan sägas av Bossen att han om någon uppskattar sina fans och går den där extra milen för deras skull. Att en fan får fa dansa med honom på stagen, en liten pojke får sjunga refrängen av Waitin' on a Sunny Day och att han öppet kommunicerar och tar emot låtönskemål är sällsynt. En oförglömlig keikka som inte går att beskriva - you had to be there.

Men det finns andra roliga aspekter att vara på keikka. Jag tycker att det är alltid lika roligt när folk ringer till sina vänner och säger "ser du mig nu om jag viftar med min hand?!", annars bra men samtidigt är där 20 andra som viftar med sina händer. Som tur lyckades vi ändå lokalisera Anton utan att hamna vifta och härja utan att ge specifika kordinater och Nappe är ju känd för sin excellenta navigerings skills. Samtidigt förundrade/störde jag mig på ett par som stod framför mig. Nu snackar vi alltså om 40+, and I shit you not, under hela fucking 4 timmars keikkan kunde inte dessa turturduvor släppa taget om varandra. Vi talar nu inte ens om att hålla handen eller någo sånt utan att stå och kramas, pussas i 4h är ju helt fånigt. PÅ EN FUCKING SPRINGSTEEN KEIKKA!! Fan gjorde dom sen ens där. Man får ju bara fel i huvudet av kuttriga människor...